Var inte rädd för kärleken

Det är vackert att få uppleva ren kärlek.. Förälskelsefasen när den är som störst och när den djupnar till det som känns "evigt"... Att hålla någons hand och känna fjärilarnas vingslag...

Men ibland ser det annorlunda ut och då ger man hellre fingret än hela handen...
Jag har inte haft många förhållanden, och jag är inte den som byter partner ofta och tar lättsamt på förhållanden. Det sägs ju att "love never comes when you call" och det verkar stämma...
En mycket god vän sa en gång till mig: "Malin, du är en känslomänniska men du stänger själv och har egentligen svårt att vara ensam".
Jag håller absolut inte med. Jag gillar att vara själv och behöver ingen partner för att göra mig hel. Jag har däremot svårt att bli kär för jag är så förbannat försiktig och rädd, livrädd!!!

Rädd för att bli kär, bli involverad i någon med risk för att bli sårad.. Spelar alltid med säkra kort och är så ambivalent jag kan med mina känslor, alltid huvudet, aldrig hjärtat..

Jag stänger dörren när det börjar kännas för mycket, innan det skiter sig. Gå till stupet men inte längre. För tänk om ingen tar emot mig när jag faller...

Är man dessutom 26 år och mamma - ja, då är man ingen het kandidat... Då är det få som engagerar sig i "ensamma mammor som söker".. Jag får till och med gliringar för att jag är mamma (!)

Men för att avsluta inlägget med något positivt!

Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat